Tillbaka Fortsättning 
Kvarn och Såg
Vid mitten av 1800-talet fanns inte dagens väg mellan Dockekulla och Gröndalen. Då gick vägen över torpet Andersbo. Och den å som rinner förbi Dockekulla och mot Gröndalen, blev på våren, eller regniga tider så full med vatten att den kunde dämmas upp , och det bildades då en liten damm nedanför Dockekulla gård.
Detta vatten rann sedan fram öster om Lilla Gröndalen, och där är det en höjdskillnad, så där blev det fall på vattnet. Och i detta fall låg förr kvarnen i Långnäs.
Det går ännu idag att se, fast det är ganska igenväxt, var denna kvarn låg. Den här kvarnen användes då gemensamt av bönderna i Långnäs och Gröndalen.
Mitt emellan Stora Gröndalen och torpet Udden, så rinner ovanstående å ut i Åländern. En bit ifrån strandkanten så finns en plats som var gemensam för hela Långnäs.
Där fanns en såg , en sandgrop och där var ett nothus och en notplan. Byn var uppdelad i tre notlag. På vintern fiskade man sik, och då satte man ut nät under isen.
I Laga Skiftesprotokollen står det att det också var en ”promplats”. Om det var pråmplats, eller något annat är osäkert.
Oxar ,Traktorer, Mjölkbilar och Bussar
Den siste i Långnäs som hade oxar var Karl ”Krüger” Nilsson. Han hade dom till 1930-talet.
Den förste i trakten som köpte traktor var Janne Pettersson i Mörtetorp, sedan köptes en i Dockekulla.
I Gård 1, köptes första traktor ca 1936. Det var då en John Deere. De hade innan det ca 4 hästar, som användes i jordbruket.
Tidigare använde gårdarna själva mjölken de fick av sina kor. De kanske även sålde till grannar. Men under första och mellersta delen av 1900-talet, såldes mjölken till mejeriet i Åtvidaberg. Den fylldes då i mjölkkrukor, som hämtades av mjölkbil.
Från mitten av 1960-talet installerades tankar i gårdarna, och då hämtades mjölken av en tankbil.
Den mjölkbil på 1940-50 talet, som hämtade mjölkkrukor, var lite speciellt byggd. Den hade förlängd hytt, så den kunde ta passagerare, och tjänstgjorde då samtidigt som en buss.
Senare infördes en busslinje som gick från Åtvidaberg, och till Härsjö, där den vände vid Folke Johanssons gård. Busstrafiken fanns kvar till ca 1968.
Lindbacken
Detta är ett par tunnland stort område med lindar, som ligger mellan Långnäs och Gröndalen. Alla gårdar vid Långnäs och Gröndalen har del i detta område.
Av lindarnas bark gjordes bast, som sedan användes att göra rep, mattor, korgar m.m. (se nedan). Området är idag ett naturreservat.
Bast
Bast är tunna ”spånor” av trä eller bark som kan tvinnas till starka bruksföremål. Det kan användas till rep, kassar, höbågar (ett bärredskap för hö), flätade dörrmattor och inslag i vävda mattor. Förr gjorde man även munkorgar till djur av bast.
Lindbast
Linden växer främst i södra Sverige. Det är ett användbart träd, där veden ger bra slöjdvirke, barken den fina lindbasten och lövverket mat till hästar och kor. Lindens blad kan med fördel torkas och tjäna som vinterfoder åt djuren.
Mellan barken och veden finns lindbasten. Basten ligger i flera skikt, och för att komma åt den måste barken blötläggas. Man tar barken på våren när saven rinner till.
Man kan både använda barken på stammen, då man avverkar en lind, och barken på grenar och buskar när man beskär en lind eller röjer markerna. Grenarna bör vara 4-5 cm i diameter.
Barken läggs i blöt i ett par veckor. Blötläggningen kallas rötning. Därefter kan man skilja bastfibrerna från barken och hänga basten på tork. Så fort den torkat är den klar för användning. Den som vill spara för senare bruk kan känna sig lugn. Den tål att vänta, i mer än hundra år. Styrkan och följsamheten finns kvar.
(från www. hemslojd.se)
Fortsättning